Jämlikhet är den svenska modellen.

Vid kaffestunden på jobbet kom vi att tala om den idag vanliga åsikten inte bara från borgerligt håll utan även från socialdemokrater. Nämligen åsikten att vi för en politik för förlorarna och inte för dem som det går bra för. Vi är helt enkelt livrädda för att betraktas som ett bidragsparti vilket Mona´s tal var ett utryck för. Moderaterna satt ordet bidrag i folks medvetande som något negativt. Eller som en del kallar oss ”tycka synd om- partiet”.

Men det är ingen som blir socialdemokrat därför att han tycker synd om människor som är sjuka, arbetslösa eller i utanförskap. Det är borgare som ”tycker synd om” och idkar välgörenhet. Man blir socialdemokrat eftersom man tror att alla, med rätt förutsättningar och stöd, kan utvecklas och lämna arbetslöshet och utanförskapet. Men vi tror också att de som ändå inte kan få ett arbete, eller som inte blir friska ska ha ett anständigt liv. Som socialdemokrat tar jag alltid den svagares parti gentemot den som har större makt. Jag hatar det ojämlika samhället. Det är det jämlika samhället som ger hela samhället tillväxt. Det jämlika samhället är den svenska modellen och sakta men säkert monteras den ned nu.

Cecilia Verdinellis skriver i sin gästkrönika i Aftonbladet att partiet tycks samlas kring en retorik som menar att vi inte ska bry oss om dem som har det svårast.

Lena Andersson har skrivit om detta att inte gå den borgerliga vägen.Och även Lena Sommestad. Peter Andersson skriver som vanligt insiktsfullt.Marika Lindgren Åsbrink måste också läsas och inspireras av.